fredag, december 29, 2006

Hertz igen


Helltowns stolthet Hertz Records går från klarhet till klarhet. Andra släppet har precis kommit ut med ännu en UR-allierad producent: Eamonn Doyle. Den här gången är det lite mer europeiskt än föregångaren med Orlando Voorn. Lite mer anpassat för dansgolven som vi är vana vid. Men samtidigt, och inte förvånande, helt karaktärsfast. Skivbolagsbossen R.D. spelar på Köpenhamns bästa klubb Culture Box i januari. Gå dit och få näsblod.

Andreas Nilsson

tisdag, december 26, 2006

L.A. Style

torsdag, december 21, 2006

Integrity Before Hype



Kontra-Musiks influences är fan det bästa jag läst idag. Go Ulf! Önskar jag var lika kompromisslös.

/a3

Den gode recensenten


Alltid rolig läsning är sista sidan i De:Bug. Mer eller mindre kända musiker ombeds att recensera låtar i blindo. Mer regel än undantag är också att recensenten först berättar hur långtråkig, ej originell, helt enkelt dålig en låt är för att sedan – vips! – byta åsikt när De:Bug berättar vilken producent/artist det är som är upphovsmakare. Senast i raden av recensenter är allas vår favoritbög Justus Köhncke. Loco Dice låt ”Raindrops on my Window” börjar verkligen ”skit”. ”Jag somnar. Långtråkig clicker-techno”, säger Köhncke. När han får reda på att det är just Loco Dice som ligger bakom blir han förvånad. Han gillar ju för det mesta Loco Dice, men det har ju med Martin Buttrich att göra. Men den här låten var trots allt överraskande dålig.

Ett mer extremt exempel är Ruede Hagelstein som skyller sitt omdöme vad gäller en James Holden-remix på ett dåligt ljudsystem. När James Holden väl demaskeras så är det en toppen-låt. Mest konsekvent i sina omdömen på senare tid är dock Christopher Just. Enligt honom är allt dåligt och han har hört det hundra gånger förut.

Just borde hänga ut lite mer med Kristian Lundberg på HD. De kan nog få sig en del goda skratt när de skryter om sina senaste sågningar över ett par öl.

Andreas Nilsson

onsdag, december 20, 2006

He's back.


Aril Brikha är mannen vi gillade så mycket vid sekelskiftet. En tid då djupt var refrängen och D'Angelo, Moodymann och Theo Parrish var gudar. Deeparture in Time hette albumet släppt på legenden Derrick Mays bolag. Därefter försvann Brikha mer eller mindre, åtminstone från min värld. Tills nu. Och självklart och lite ironiskt är det såklart Kompakt som returnerar honom. I februari kommer tolvan Winter EP på Kompakt. Lite Norge, lite Holland, lite Detroit, mycket bra.

tisdag, december 19, 2006

Tack...

till alla er som kom i lördags, Zoo Brazil, Gui.tar, Cicatriz och Jesper Berg för bilderna! Vi ses i det nya året.

Update Här är lite fler bilder upplagda på Rodeos hemsida.

















Different

måndag, december 18, 2006

Gott nytt år!


Med tanke på att det ikväll smälls bomber på torget, så att fönstren skallrar, måste det vara nyår så gott nytt år!

/A3

söndag, december 17, 2006

Terminal


Låten "Terminal" från Gui Borattos kommande album "Chromophobia" är en sjuhelvetes hit! Har allvarliga funderingar på att dra till Paris den 18 januari när han spelar på Jennifer Cardinis hemmaklubb Pulp.

/Adde

torsdag, december 14, 2006

Different- Lördagen 16 december


Different presenterar:

Zoo Brazil (Systematic, Get Physical/Sthlm)
Gui.tar, live (Careless Records/Berlin)

Resident DJ: Chris Beats (Different/Tokyo)
Visuals: Jonas Frankki (Nosedef.com/Berlin)

Bardansgolvet: DJs Mo-B & Bobba (Los Amigos Cicatriz/Sthlm)

16 december, 23-03
Jeriko, Spångatan 38, Malmö
100 kr, 80 kr för studenter

*************************************************

Först, ett stort tack till alla som kom och dansade som galningar till John Dahlbäck och The Rice Twins. Ni var underbara, det var en magisk natt. Bilderna hittar ni här:

Snapshots

I december kör vi vidare med svensk och tysk techno. Zoo Brazil från Stockholm tittar ner och från Berlin Easyjetar vi in våra kära vänner i Gui.tar. Jonas Frankki står för det visuella under kvällen. Och om inte detta skulle räcka så blir det mer housiga toner i baren där klädmärket Cicatriz håller fortet.


Zoo Brazil


Zoo Brazil har sakta rört sig från housekvarteret ner i den mörkare technokällaren. Det gillar vi. Duon John Andersson och Johan Emmoth har en hel drös släpp bakom sig på bolag som älskas av de flesta. Get Physical och Systematic är två av dem. Men också Harthouse, det legendariska bolaget som grundades av kung Sven Väth, visar på Zoo Brazils goda omdöme. Med detta nämnt vet vi, och ni, att man kan lita på deras musiksmak. Nämnas bör att detta är första gången på två år de spelar i Sverige.



Gui.tar

Gui.tar gjorde det bästa livesetet och den bästa kvällen på C/o Bar i somras när Different huserade där. Därför bjuder vi hit de buskiga killarna från Berlin ännu en gång och ger dem ett stort och fullt dansgolv. Sen sist har Jules Etienne och Alessandro Tartari hunnit med att spela runt om i Europa och skriva nytt material som snart ges ut på diverse bolag. Jules har dessutom gett sig på en solokarriär där hans franska ursprung kommer fram. Men vi är ju mer intresserade av Tyskland så därför kommer båda för ännu ett varmt, smekande liveset.
Lyssna på Gui.tar här: www.myspace.com/guitarmuzik


Jonas Frankki


Jonas Frankki är mest känd för att ha dragit igång den viktiga webbsidan mediekritik.nu. Han bor sedan ett par år i Berlin. Där lever han dekadent och skriver emellanåt musik, men det verkar som att vi får vänta på hans grindie ep. Till kvällens Different visar Jonas istället upp sina projektioner. Tidigare har han bland annat jobbat för Club 103 i Berlin.
Jonas, ganska interna, blogg hittar ni på: www.nosedef.com


Cicatriz Clothing


Mo-B och Bobba startade en klubb i Stockholm 2001. Två år senare fick de utmärkelsen Sweden’s Best Club på SMC. ”Det bästa med klubb är att man träffar så sjukt roliga människor. Dessa människor vill klä sig snyggt”. 2004 startades därför klädmärket Cicatriz Clothing.
För att utöka sitt sociala kontaktnät bestämde sig Cicatriz denna säsong för att ta steget ut till resten av Sverige och samtidigt få en möjlighet att ta en öl med sina nyfunna vänner. Lördag 16 december blir därför startskottet för Los Amigos Cicatriz On Tour.
Under lördagen kommer de även att bjuda på musik och 20 % på sina kläder i Svensson-butiken. I butiken har man även möjlighet att skriva upp sitt namn på betalande-gästlistan för att slippa köa till Different.
Mer info om Cicatriz hittar ni här: www.cicatriz.se
Ladda ner Mo-B's (aka Mista) senaste mix här: Mr Cicatriz Mix
Videoklipp från Mo-B och Bobbas senaste spelning på Los Amigos Cicatriz @ Marie Laveau ser du här


Vi ses under stroboskopet

/Differentnördarna

Årets genre

Helt plötsligt var dubstep överallt i år. Burial gjorde ett av årets album, tiotummare blev återigen populära, techno-Petter pratade om att han nu producerar dubstep. I Malmö har vi under hösten en gång i månaden kunnat höra Kontra-Ulf kasta ut dov bas på restaurang Metro. Vi bad Leo Olofsson från Grimestep reda ut genren.

Kode9 till vänster

Dubstep har smugit uppå oss utan att vi egentligen märkt det. Starka melodier, djupa basar och släpiga ekobeströdda rytmer flyter genom vårt undermedvetna. Rastakillarna diggar, clubkidsen diggar, jungleskallarna diggar, technobrillorna gillar.

- Dubstep är inte byggt kring ansikten, personligheter och egon i samma utsträckning som grime är. Men de funkar bra ihop, för att dubstep har en mer underground infrastruktur. Kommersiell framgång är självklart önskvärd men om den inte kommer så kan det inte slå undan fötterna på scenen. Scenen har många andra starka fundament att luta sig på, säger Kode9, grundaren av bolaget Hyperdub som bland annat ger ut Burial.

- Dubstepen rör sig långsammare, scenen har inte bråttom att ta sig någonstans, jag tror det är skillnaden, fortsätter han. Kärntruppen gör bara sin grej, och det funkar för scenen växer. Hos grime verkar det finnas en hunger att ta sig väldigt långt väldigt fort vilket gör att det ibland känns som en hype utan substans.

Sedan januari i år har dubstep växt från att vara en parentes till att nästan överskugga all annan brittisk musik. Den fungerar som en mindre slick och mörkare utveckling av 2step och den står stadigt på två ben. Och skulle den tappa balansen kan den alltid räcka ut en hand och stödja sig på sin kaxigare brorsa; Grime. Och det är inte bara i Storbritannien det händer.

- Jag spelar nästan mer utanför England än i England, det är mer tacksamt, sa DJ Wonder när jag pratade med honom på Club 103 i somras. Utanför England vill publiken verkligen se oss, de kan inte låtarna lika bra som i London, de sjunger inte med, men energin är högre. De dansar med. Wonder har i dagarna släppt dubstepdoftande albumet "Welcome to Wonderland".

Att hitta begåvade dubstep-producenter utanför England är inte heller svårt; DJ Absurd (Paris), DJ 2000f/Obeah (Köpenhamn), DJ Maxximus (Berlin) och 23hz eller Numaesto (Barcelona) är ett litet urval av riktigt tunga europeiska producenter.

Termen "dubstep" användes första gången i juli 2002 av San Fransisco-baserade musikmagasinet XLR8R. Kode9 beskriver musiken för mig ganska enkelt: "Det är den senaste förlängningen av dub och baskultur".

- Det är omöjligt att inte tycka om dubstep, säger DJ Absurd. Det är för mycket bas för att man skall kunna hata det. Människor älskar bas! Det viktiga är att du har ett bra ljudsystem att spela det på och att du spelar det på hög volym.

Matt Shadetek stämmer in i påståendet.

- Jag uppskattade inte dubstep från början. Jam (Jammer från Jah Meck tha World) höll alltid på och snackade om det, om hur massiva ljud det var och hur bra det var, men jag fattade det inte riktigt. Sen var jag och såg Digital Mystikz i New York på en jätteklubb, och där, där fattade jag vad alla pratade om. Det var första gången jag hörde dubstep på ett stort, riktigt soundsystem och, ja, vad kan man säga, jag blev nästan bortblåst.

Leo Olofsson

Dubsteptoppen enligt Leo idag:
1. 23hz + Numaestro - Nemesis
2. Kode 9 - Fat Larrys Skank (Remix)
3. Abstradamus - Rattle Shake
4. Waddada - Phobe
5. Dj Wonder - Chi Flute
Bra introduktion till den brittiska sidan av dubstep är samlingsskivorna Dubstep Allstars vol 1 - 4

Bra länkar:
Dubstep på Wikipedia
Dubstepforum
Kode9 hemsida
Hyperdub
Grimestep
Tempa
RinseFM

tisdag, december 12, 2006

Likriktning i journalistiken


Niklas Wahllöf skriver i dagens DN om svensk sportjournalistik. Med risk för att slå ner både på mig själv och på bekanta så går hans tankar utan problem även att applicera på musikjournalistiken.

Andreas Nilsson

Zoo Brazils tio-i-topp


Vi hade ju utlovat en tio-i-topp från Zoo Brazil som besöker oss på lördag. På grund av hektiskt spelschema i bland annat Spanien och Grekland så nöjer vi oss med följande utlåtande:

”Har tyvär ingen 10 i top men jag kommer spela mycket nytt osläppt från mig själv, Bodzin, Kompakt, Sebastien Leger, Huntemann, John Dahlbäck, etc etc. Det blir som sagt lite electro/tech husigt med mycket bas och konstiga synthljud att dansa och skrika till!

Jag kommer direkt från en spelning i Lissabon dagen innan så jag ska nog vara i party stämning.”

Det låter med andra ord mer än lovande inför lördagens kalas.

Different

måndag, december 11, 2006

Ett loco år


Den gamla hiphopparen Loco Dice som öppnat för bland andra Snoop Dogg och Ice Cube var stjärnan som lös starkast 2006. Först var det ”Orchidee” på m_nus samling min2MAX. Sedan ”Seeing Through Shadows” på samma bolag och därefter ”Flight LB 7475” på Ovum. Jag gissar att plan 7475 går till Ibiza. Som perfekt avslutning på året släpptes nyligen dubbeltolvan ”Harissa” på Cadenza. Sammantaget har den försiktiga technon inte låtit bättre och mer inbjudande i år vågar jag påstå. Nästa sommar hittar ni med stor säkerhet mig på Loco Dice sommarklubb Tribehouse utanför Düsseldorf. Om han nu inte flyttar till New York som jag tror att han planerar. Men det låter ju inte lika lockande.

Andreas Nilsson

söndag, december 10, 2006

Hävden



Lite bloggande i realtid.

Idag avled ju Pinochet. Väl värt att fira tycker jag! Det tyckte också några exchilenare som nu är samlade på Möllevångstorget. Hävden (polisen) var inte lika övertygade först. Ibland är hävden snabba på plats, ibland inte.

Måste bara dela med mig av en anekdot angående hävden & möllan. För något år sedan blev jag väckt en natt av att min porttelefon ringde. När jag lyfte på luren hörde jag en röst som sade på bred skånska "Vaur är din kumpan?". Det visade sig att hävden hade ställt upp några tjyvar upp gentemot väggen och att dessa hade råkat trycka till knappen till min porttelefon. Jag stod och lyssnade i säkert 15 minuter när de försökte reda ut varför de gick omkring med en stege mitt i natten och vart de hade gjort av bytet. Eftersom jag vid tillfället jobbade som plit (kriminalvårdare) hade jag god lust att säga " vi ses i finkan" i telefonen, men jag avstod. När jag tittade ut genom fönstret stod det 4 polisbilar utanför min port. Vad poliserna missade var männen längre bort på torget som bar på en cykel som de stoppade ner i en bagagelucka.

Sedan har man ju blivit väckt några gånger av pistolskott men that's another story. Jag är så jävla ghetto!

Säger som Håkan Hellström, eller om det var Petter. Det är såå vackert här, mycket att titta på. Men man ser skiten med.

/Addelito

onsdag, december 06, 2006

Minilogue-Live Panoramabar


I senaste numret av Sonic kan man läsa Emils artikel om svensk techno. Bland de intervjuade finns Marcus & Sebastian aka Minilogue.

Det har varit ett väldigt intressant år för Marcus & Sebastian. Som vanligt har de spelat jorden runt som Son Kite , men med projktet Minilogue har de rönt allt större framgångar. Deras blandning av minimal techno och neotrance, utgivet på vakna skivbolag som Cross Town Rebels, Traum och snart även Wagon Repair, har fyllt dansgolv världen över. Ett Minilogue-dubbelalbum med tillhörande DVD är färdigt och det kommer under nästa år ges ut på ett skivbolag som de ännu inte vill avslöja. Videon till deras låt Hitchhikers Choice , gjord av världens bästa Ljudbilden, har setts över 200 000 gånger på Youtube! I dagarna har Minilogue också blivit nominerade till P3 Guld i kategorin bästa dans. Nästa år kommer de även förmodligen vara medproducenter på en kommande skiva med en englands största djs.

Vi tycker givetvis att allt det här är hur roligt som helst! Med snällt tillstånd av Minilogue länkar vi därför nu till ett av deras liveset. Högerklicka och spara:

Minilogue-Live Panoramabar Berlin 3 Juni 2006

Minilogues Myspace

/ Adde

tisdag, december 05, 2006

Intervju Mathew Jonson




Med anledning av Mathew Jonson spelar live i Stockholm imorgon, på Teatron, lägger vi upp en intervju som Andreas Nilsson gjorde med Mr Jonsson förra hösten och som då publicerades i tidningen Brus. Till publiceringen i Brus valde vi att låta en konststuderande rita av några pressbilder som vi fått. På en av illustrationerna, som vi tyckte och fortfarnde tycker är fina, såg Mathew ut som en blandning av Jabba The Hutt och Tony Zoulias. När Mathew så illustrationerna blev han något upprörd och skrev ett långt argt mail. Om du läser det här Mathew så ber vi återigen tusen gånger om ursäkt och vi hoppas att du säger till Richie Hawtin att upphäva minimaltechno-fatwan som han utlyste över oss

”Ännu ett släpp från Mr. Jonson. Precis som jag, tror ni säkert inte att ni behöver mer från denna kanadensare. Men ni kommer förmodligen att lämna affären även med The Gemini”, skrev Niko på skivbutiken Rotation Records i deras nyhetsbrev när en av Mathew Jonsons senaste singlar släpptes.

Jag och många andra har prenumererat på Jonsons skivor en längre tid. Och efter den veckans besök i skivbutiken på Weinbergsweg följde mycket riktigt även den här skivan från Mathew Jonson med mig hem.

Mathew Jonsons musik är enkel att känna igen. Låtarna är monotona och långa, inte sällan runt tio minuter. En dov basslinga och en handklapp finns ofta där, liksom en stämningsfull melodislinga som brukar läggas någonstans mellan de repetitiva ljuden som kommer och går. Jonson tänjer sina låtar tills de nästan spricker, tills det inte längre går att hålla dem vid liv.

Förra året blev Mathew Jonson vald till årets producent i tyska tidningen Groove.

- Det var kul. Är det redaktionen eller läsarna som röstar fram det? undrar han när jag för det på tal.

Det är en läsaromröstning.

- Då betyder det ännu mer, säger Jonson och låter uppriktigt smickrad. Jag blev både glad och chockad när jag hörde det. Tidigare var det endast dj:s som visste vem jag var.

Han låter glad och trevlig när jag når honom i hans hem i Vancouver. Det är fredag och klockan är runt halv elva på förmiddagen. Han försäkrar att jag inte väckte honom.

- Inte alls, jag väntade på att du skulle ringa, säger han samtidigt som han utan resultat försöker kväva en gäspning.

Jag har hört att Vancouver är en fin stad.

- Vancouver är riktigt fint, det är nära både till bergen och till stranden. Nu under sommaren är det också en del bra festivaler.

Om man bortser från den elektroniska musiken, hur är det med det övriga kulturutbudet i Vancouver? Douglas Coupland bor i staden.

- Det vet jag inte vem det är.

Han blev känd för sin bok Generation X.

- Ahh, ok, den har jag läst. Det är en bra bok men jag är verkligen dålig på namn.

Emellanåt är han kortfattad men för det mesta är det svårt för mig att ställa frågor, han pratar oavbrutet och vissa svar och berättelser verkar nästan inövade. Eller så kanske han bara har gjort för många intervjuer på sistone i och med hans stigande popularitet de senaste åren. Han ger ett sympatiskt intryck och verkar vara på bra humör. När han avbryter intervjun för att ta sin andra telefon för att hans mamma ringer kan jag inte annat än le. Han är 27 år gammal och bor tillsammans med sin fru som han kallar Frank.

Mathew Jonsons musik är bra inte minst som hörlurstechno, med vissa ljud som aldrig gör annat än ligger i bakgrunden, som inte alltid uppenbaras vid en första lyssning. Men hans Decompression var också en av förra sommarens största technohits på dansgolven.

För lite över ett år sedan slogs jag nästan omkull av basen i låten. Ruede Hagelstein [aktuell på både Kitsunés och Outputs senaste samlingar] spelade ett fint set på en utomhusfest i Berlin och folk dansade barfota i sanden mitt inne i stan. På en fest på nattklubben Maria i samma stad kort därefter kom en vän fram och skrek i mitt vänstra öra: ”Njut av nästa tio minuter!”. Efter trettio sekunder kunde jag höra hur Decompression sakta smög sig på. En timme därefter gick jag in på det andra dansgolvet för att höra technoduon från Jena Wighnomy Brothers lägga på samma låt. Låten var utan överdrift förra höstens soundtrack.

Decompression skrevs för att fånga stämningen efter festivalen The Burning Man i Nevadaöknen, en hippie-konst-festival som startade 1986 på en strand i San Francisco med 20 tappra deltagare. Förra året var deltagarantalet över 35000 personer och festivalen hade flyttats ut i öknen. Det verkar ungefär vara som Nordamerikas version av Roskildefestivalen och Love Parade med festglada människor, sprit, musik, droger, kultur och dans. Höjdpunkten är att man bränner upp en stor staty. Mathew Jonson talar om gemenskap och låter tio år yngre än vad han egentligen är. Trots att det påstås att festivalen och den brinnande mannen är droger nog så säger en mindre tillförlitlig källa i mitt kök senare till mig att en och annan olaglig substans också var närvarande när Decompression skrevs.

I sommar blev Mathew Jonsons senaste släpp på egna skivbolaget Wagon Repair favoriten på klubbarna och festivalerna. Och med Return of the Zombie Bikers har han också tagit ett nytt steg i den musikaliska utvecklingen. De första gångerna visste jag ärligt talat inte om låten skulle spelas på 33 eller 45 varv. Den lät för slö på 33 men alldeles för snabb och funkig på 45. En enerverande ljudslinga spökar också omkring.

- Jag håller med om att Return of the Zombie Bikers är något annorlunda än mina tidigare släpp. Den är också just nu min favorit bland danslåtar.

Gillar du att dansa?

- Jag älskar att dansa. Jag tror att det är bra för människor att dansa.

Musiken beskriver han som väldigt personlig och Jonson säger flera gånger under vårt samtal att han aldrig kan tvinga fram sin musik.

- För mig är det som meditation att skapa musik. Eller som att skriva dagbok. Men jag försöker också skapa en annan värld, en sinnesstämning. Samtidigt ska man kunna mixa med musiken, spela den ute på klubbarna. Det är därför jag lägger så långa intron på låtarna så att det finns något för dj:n att arbeta med.

Precis som när Jonson pratar om hippiefestivaler i öknen låter han här smått romantisk, och också lite pretentiös. Samtidigt så är det tacksamt att han är så öppen om sin relation till sin musik.

Berätta om ditt förhållande till det kanadensiska skivbolaget Itiswhatitis. Du är i princip deras bakkatalog.

- Haha, jo jag vet. Det har blivit ett par släpp där. Jag är bara en artist för bolaget men jag känner grundaren Spencer Drennan. Samtidigt så finns det väl inte så många som gör musik i Victoria i British Columbia. Först och främst ville Spencer släppa med Cobblestone Jazz men vi var lite sega så han valde ut ett par av mina låtar först.

Livebandet Cobblestone Jazz består av Jonson, Tyger Dhula och Danuel Tate. Det är elektronisk musik som ibland, utan att tappa fokus, drar iväg i utsvävande improvisationer. Och man känner igen Mathew Jonson i de ofta långa monotona låtarna. Trots att Jonson beskriver bandet som sega så är två album med trion planerade. Det första släpps på Itiswhatitis och verkar inte ha några likheter med de två singlar som tidigare släppts på samma bolag.

- Det blir ett live-album med relativt korta låtar. Det blir inget för dj:s. Men vi ska också snart släppa ett studioalbum med gruppen på Wagon Repair.

Att Jonson spelar just trummor i bandet är inte förvånande. Redan som sjuåring började han med instrumentet och han började även spela klassiskt piano när han var runt nio år gammal.

- Jag spelade i olika marschband men jag var alldeles för liten för att bära trummorna så jag kunde bara vara med på repetitionerna. Jag spelade även i jazzband i fyra år. Men när pappa kom hem med synthar och sequencers så fick de mitt intresse istället. Jag har också spelat i Nelly Furtados band innan hon skrev på för ett stort bolag. Vi känner varandra från skoltiden.

Så det är därför du har gjort en remix på hennes Turn off the Light?

- Ja, vi är gamla vänner. Jag har faktiskt gjort två remixar för henne. Första gången jag släpptes på skiva var med en av remixen jag gjorde för henne.

På senare tid har du även remixat Chemical Brothers. Det är ganska stora, kommersiella artister.

- Jag vet, min senaste remix var för Moby. Självklart blir det inte lika bra eller har samma känsla som min egen musik när man, som i en remix, använder andras musik. Men å andra sidan är det bra för karriären och det betalar räkningarna, säger han och skrattar. Och artister som Moby och Chemical Brothers lyssnade jag själv på när jag var yngre och åkte skateboard. Men det blir ju popmusik av det vilket inte är så positivt alltid.


Mathew Jonson har skivbolaget Wagon Repair tillsammans med Graham Boothby, Konrad Black och Jesse Fisk. De flesta är involverade i både det administrativa och det musikaliska arbetet. Allt verkar ha varit Boothbys idé och efter ett par drinkar var de andra med. I skrivande stund har bolaget släppt sju tolvor. Det senaste släppet är med Mathew Jonsons bror Nathan under namnet Hrdvision. Jonson menar att en av anledningarna till att han kan släppa Hrdvision nu är att elektronisk musik idag är mainstream. I alla fall i Europa, lägger han till. Nu vet vi ju alla att detta är en sanning med modifikation. Men samtidigt har han en poäng med att ju populärare en musikgenre blir, desto lättare blir den också att acceptera för den stora massan, den bredare publiken.

- Jag är så glad över att få släppa musik med min bror. Det har jag velat länge och nu med Sick Memory EP är det verklighet. Jag tycker det är bra att elektronisk musik uppmärksammas så att folk kan dansa. Och att det blir mer kommersiellt gör också att undergroundscenen växer och utvecklas. De som är underground måste söka nya vägar. Musik måste alltid utvecklas tycker jag. Och detta är också en stark anledning till att vi idag kan släppa en artist som Nathan och hans musik som är lite knepigare.

Du släpper själv på flera olika skivbolag. Tänker du annorlunda i ditt musikskapande beroende på vilket bolag du släpper på?

- Inte alls. Jag tänker inte "Detta är en Kompakt-låt, detta är ett m-nus-spår". En vän till mig tyckte att låten Dirt Road and a Boat from Soundwave skulle passa Kompakt, och de gillade den. Till m-nus skickade jag kanske sex låtar, sedan valde Richie Hawtin Decompression. Jag ville ha Marionette som b-sida men så blev det ju inte. För Sub Static så visste jag att de gillade det jag spelade live så jag bad dem säga vad de ville ha så skulle jag göra om det för en skiva.

Är det fint med ett eget bolag som Wagon Repair som gör det möjligt för dig att ha bildomslag på skivorna?

- Det är faktiskt min fru Frank som ha målat de två omslagen för mina släpp på Wagon Repair. Det känns bra, det är viktigt för mig att ha ett omslag som jag gillar.

Omslagen till de två singlarna är naivt målade och skiljer sig en del från sparsmakade raka linjer som ofta får pryda technoskivor. Om man ens bemödar sig att lägga tid och pengar på ett omslag vill säga. Allt är handtecknat för att därefter scannas in för omslagen. Det mörka konvolutet i svart och blått passar bra till stämningen som Marionette ger. Enligt Frank är figuren på omslaget det där monstret som lurar under din säng och bara väntar på att du ska somna. Omslaget på den lite kaosartade Return of the Zombie Bikers pryds av ett självporträtt av Frank och ett par röda läppar.

Är du intresserad av konst i övrigt?

- Ja, mycket. Men jag är som sagt usel på namn. Jag kommer aldrig ihåg namnet på en konstnär eller en författare. Och jag är inte särskilt förtjust i datorbaserad konst. Det enda jag gillar där är det som görs för m-nus.

Det mest minimalistiska skivbolaget av alla.

- Jag vet, men de verkar ha koll på vad de gör. Många andra verkar inte ha det.

Text Andreas Nilsson

måndag, december 04, 2006

08 vecka 48

Förra veckan spenderades i Sthlm på ännu en trist kurs med mitt byråkratjobb. Som tur var träffade man lite kompisar som inspirerade. Let the namedropping begin!

Söndagen spenderades delvis på MTVs kontor tillsammans med Lisa som, om hon jobbar kvar så länge, kommer att vara boss över hela stället inom 5 år. Bara så ni vet.


The HQ of LVL & The CEO of the Rapclashworld

På tisdagen drack jag öl med Babyman på Landet och pratade om en del projekt som han och La Vida Locash har på gång. Hoppas de blir av. Vi snackade också lite om vad som är viktigt här i livet och att man bör satsa på sådant man tycker är skoj, även om det innebär att man måste välja bort en del grejer. Som vanligt konstaterade jag att jag är jävligt efterklok när det gäller mina val här i livet. Kids, satsa på sånt ni tycker är roligt här i livet så kommer ni lyckas. Det är därför jag snart startar upp det här.


Teatron

Onsdagen träffade jag Simon, en gammal Vinslövskompis, som flyttat till Sthlm, efter att ha bott i Berlin de senaste 6 åren, för att doktorera . Folk är trevligare i Sthlm konstaterade han. Hans flickvän har slutat som designer på Minimarket då de var dumma. Hann även med ett besök på Teatron tillsammans med Tooli & Dancer In The Dark. Roman Flügel skulle dja. Flügel hade på sig ett par ganska stora glasögon. Han hade också skaffat sig en ny frisyr vilket sammantaget gjorde att han såg ut som Clark Kent. På Teatron var även Gustav från OHMYGOSH som också hade på sig typ Woodwood-thirt som jag fast med Tysklands flagga, så klart Kornel sa att han var sugen på att komma ner och spela i Malmö snart. Vi får se hur våren urartar sig med vår klubb. Träffade även Adis som sa att en känd kanadensisk producent eventuellt kommer på besök till Malmö i påsk. Hoppas hoppas.

/

Byråkrat 3000

söndag, december 03, 2006

Gårdagen


Chris Beats lovsjunger Troy Pierce.

fredag, december 01, 2006

Different- Lördagen 16 december



Stora dansgolvet:
DJ Zoo Brazil (Get Physical/Systematic/Sthlm)
Live: Gui.tar (Careless Rec/Berlin)
+Chris Beats (Different/Tokyo)

Baren:
DJs Mo-B & Bobba (Los Amigos Cicatriz/Sthlm)

Visuals: Jonas Frankki

23-03, 90 kr (70 studenter), 20 år.C/O Jeriko Spångatan 38.


Ses där då!

/Differentnördarna

Bra!


Slutet på året innebär årsbästa-listor. Jag ser ofta fram emot dem. Har kommit över två hittills; Sonic och Nöjesguiden. Och jag finner deras smak helt ok, men inte överraskande. Hur som helst. Bra skivor som nämns:

Studio "West Coast"
Ricardo Villalobos "Achso"
The Knife "Silent Shout"
Ellen allien & Apparat "Orchestra of Bubbles"
Hot Chip "The Warning"
Junior Boys "So This is Goodbye"

Jag verkar vara enig med en del av kritikerkåren i år.

Nu väntar vi bara på de intressanta tidningarna; de-Bug och Groove.

Andreas Nilsson