Med anledning av Mathew Jonson spelar live i Stockholm imorgon, på Teatron, lägger vi upp en intervju som Andreas Nilsson gjorde med Mr Jonsson förra hösten och som då publicerades i tidningen Brus. Till publiceringen i Brus valde vi att låta en konststuderande rita av några pressbilder som vi fått. På en av illustrationerna, som vi tyckte och fortfarnde tycker är fina, såg Mathew ut som en blandning av Jabba The Hutt och Tony Zoulias. När Mathew så illustrationerna blev han något upprörd och skrev ett långt argt mail. Om du läser det här Mathew så ber vi återigen tusen gånger om ursäkt och vi hoppas att du säger till Richie Hawtin att upphäva minimaltechno-fatwan som han utlyste över oss ”Ännu ett släpp från Mr. Jonson. Precis som jag, tror ni säkert inte att ni behöver mer från denna kanadensare. Men ni kommer förmodligen att lämna affären även med The Gemini”, skrev Niko på skivbutiken Rotation Records i deras nyhetsbrev när en av Mathew Jonsons senaste singlar släpptes.
Jag och många andra har prenumererat på Jonsons skivor en längre tid. Och efter den veckans besök i skivbutiken på Weinbergsweg följde mycket riktigt även den här skivan från Mathew Jonson med mig hem.
Mathew Jonsons musik är enkel att känna igen. Låtarna är monotona och långa, inte sällan runt tio minuter. En dov basslinga och en handklapp finns ofta där, liksom en stämningsfull melodislinga som brukar läggas någonstans mellan de repetitiva ljuden som kommer och går. Jonson tänjer sina låtar tills de nästan spricker, tills det inte längre går att hålla dem vid liv.
Förra året blev Mathew Jonson vald till årets producent i tyska tidningen Groove.
- Det var kul. Är det redaktionen eller läsarna som röstar fram det? undrar han när jag för det på tal.
Det är en läsaromröstning.- Då betyder det ännu mer, säger Jonson och låter uppriktigt smickrad. Jag blev både glad och chockad när jag hörde det. Tidigare var det endast dj:s som visste vem jag var.
Han låter glad och trevlig när jag når honom i hans hem i Vancouver. Det är fredag och klockan är runt halv elva på förmiddagen. Han försäkrar att jag inte väckte honom.
- Inte alls, jag väntade på att du skulle ringa, säger han samtidigt som han utan resultat försöker kväva en gäspning.
Jag har hört att Vancouver är en fin stad.- Vancouver är riktigt fint, det är nära både till bergen och till stranden. Nu under sommaren är det också en del bra festivaler.
Om man bortser från den elektroniska musiken, hur är det med det övriga kulturutbudet i Vancouver? Douglas Coupland bor i staden.- Det vet jag inte vem det är.
Han blev känd för sin bok Generation X.- Ahh, ok, den har jag läst. Det är en bra bok men jag är verkligen dålig på namn.
Emellanåt är han kortfattad men för det mesta är det svårt för mig att ställa frågor, han pratar oavbrutet och vissa svar och berättelser verkar nästan inövade. Eller så kanske han bara har gjort för många intervjuer på sistone i och med hans stigande popularitet de senaste åren. Han ger ett sympatiskt intryck och verkar vara på bra humör. När han avbryter intervjun för att ta sin andra telefon för att hans mamma ringer kan jag inte annat än le. Han är 27 år gammal och bor tillsammans med sin fru som han kallar Frank.
Mathew Jonsons musik är bra inte minst som hörlurstechno, med vissa ljud som aldrig gör annat än ligger i bakgrunden, som inte alltid uppenbaras vid en första lyssning. Men hans Decompression var också en av förra sommarens största technohits på dansgolven.
För lite över ett år sedan slogs jag nästan omkull av basen i låten. Ruede Hagelstein [aktuell på både Kitsunés och Outputs senaste samlingar] spelade ett fint set på en utomhusfest i Berlin och folk dansade barfota i sanden mitt inne i stan. På en fest på nattklubben Maria i samma stad kort därefter kom en vän fram och skrek i mitt vänstra öra: ”Njut av nästa tio minuter!”. Efter trettio sekunder kunde jag höra hur Decompression sakta smög sig på. En timme därefter gick jag in på det andra dansgolvet för att höra technoduon från Jena Wighnomy Brothers lägga på samma låt. Låten var utan överdrift förra höstens soundtrack.
Decompression skrevs för att fånga stämningen efter festivalen The Burning Man i Nevadaöknen, en hippie-konst-festival som startade 1986 på en strand i San Francisco med 20 tappra deltagare. Förra året var deltagarantalet över 35000 personer och festivalen hade flyttats ut i öknen. Det verkar ungefär vara som Nordamerikas version av Roskildefestivalen och Love Parade med festglada människor, sprit, musik, droger, kultur och dans. Höjdpunkten är att man bränner upp en stor staty. Mathew Jonson talar om gemenskap och låter tio år yngre än vad han egentligen är. Trots att det påstås att festivalen och den brinnande mannen är droger nog så säger en mindre tillförlitlig källa i mitt kök senare till mig att en och annan olaglig substans också var närvarande när Decompression skrevs.
I sommar blev Mathew Jonsons senaste släpp på egna skivbolaget Wagon Repair favoriten på klubbarna och festivalerna. Och med Return of the Zombie Bikers har han också tagit ett nytt steg i den musikaliska utvecklingen. De första gångerna visste jag ärligt talat inte om låten skulle spelas på 33 eller 45 varv. Den lät för slö på 33 men alldeles för snabb och funkig på 45. En enerverande ljudslinga spökar också omkring.
- Jag håller med om att Return of the Zombie Bikers är något annorlunda än mina tidigare släpp. Den är också just nu min favorit bland danslåtar.
Gillar du att dansa?- Jag älskar att dansa. Jag tror att det är bra för människor att dansa.
Musiken beskriver han som väldigt personlig och Jonson säger flera gånger under vårt samtal att han aldrig kan tvinga fram sin musik.- För mig är det som meditation att skapa musik. Eller som att skriva dagbok. Men jag försöker också skapa en annan värld, en sinnesstämning. Samtidigt ska man kunna mixa med musiken, spela den ute på klubbarna. Det är därför jag lägger så långa intron på låtarna så att det finns något för dj:n att arbeta med.
Precis som när Jonson pratar om hippiefestivaler i öknen låter han här smått romantisk, och också lite pretentiös. Samtidigt så är det tacksamt att han är så öppen om sin relation till sin musik.
Berätta om ditt förhållande till det kanadensiska skivbolaget Itiswhatitis. Du är i princip deras bakkatalog.- Haha, jo jag vet. Det har blivit ett par släpp där. Jag är bara en artist för bolaget men jag känner grundaren Spencer Drennan. Samtidigt så finns det väl inte så många som gör musik i Victoria i British Columbia. Först och främst ville Spencer släppa med Cobblestone Jazz men vi var lite sega så han valde ut ett par av mina låtar först.
Livebandet Cobblestone Jazz består av Jonson, Tyger Dhula och Danuel Tate. Det är elektronisk musik som ibland, utan att tappa fokus, drar iväg i utsvävande improvisationer. Och man känner igen Mathew Jonson i de ofta långa monotona låtarna. Trots att Jonson beskriver bandet som sega så är två album med trion planerade. Det första släpps på Itiswhatitis och verkar inte ha några likheter med de två singlar som tidigare släppts på samma bolag.
- Det blir ett live-album med relativt korta låtar. Det blir inget för dj:s. Men vi ska också snart släppa ett studioalbum med gruppen på Wagon Repair.
Att Jonson spelar just trummor i bandet är inte förvånande. Redan som sjuåring började han med instrumentet och han började även spela klassiskt piano när han var runt nio år gammal. - Jag spelade i olika marschband men jag var alldeles för liten för att bära trummorna så jag kunde bara vara med på repetitionerna. Jag spelade även i jazzband i fyra år. Men när pappa kom hem med synthar och sequencers så fick de mitt intresse istället. Jag har också spelat i Nelly Furtados band innan hon skrev på för ett stort bolag. Vi känner varandra från skoltiden.
Så det är därför du har gjort en remix på hennes Turn off the Light?- Ja, vi är gamla vänner. Jag har faktiskt gjort två remixar för henne. Första gången jag släpptes på skiva var med en av remixen jag gjorde för henne.
På senare tid har du även remixat Chemical Brothers. Det är ganska stora, kommersiella artister. - Jag vet, min senaste remix var för Moby. Självklart blir det inte lika bra eller har samma känsla som min egen musik när man, som i en remix, använder andras musik. Men å andra sidan är det bra för karriären och det betalar räkningarna, säger han och skrattar. Och artister som Moby och Chemical Brothers lyssnade jag själv på när jag var yngre och åkte skateboard. Men det blir ju popmusik av det vilket inte är så positivt alltid.
Mathew Jonson har skivbolaget Wagon Repair tillsammans med Graham Boothby, Konrad Black och Jesse Fisk. De flesta är involverade i både det administrativa och det musikaliska arbetet. Allt verkar ha varit Boothbys idé och efter ett par drinkar var de andra med. I skrivande stund har bolaget släppt sju tolvor. Det senaste släppet är med Mathew Jonsons bror Nathan under namnet Hrdvision. Jonson menar att en av anledningarna till att han kan släppa Hrdvision nu är att elektronisk musik idag är mainstream. I alla fall i Europa, lägger han till. Nu vet vi ju alla att detta är en sanning med modifikation. Men samtidigt har han en poäng med att ju populärare en musikgenre blir, desto lättare blir den också att acceptera för den stora massan, den bredare publiken.
- Jag är så glad över att få släppa musik med min bror. Det har jag velat länge och nu med Sick Memory EP är det verklighet. Jag tycker det är bra att elektronisk musik uppmärksammas så att folk kan dansa. Och att det blir mer kommersiellt gör också att undergroundscenen växer och utvecklas. De som är underground måste söka nya vägar. Musik måste alltid utvecklas tycker jag. Och detta är också en stark anledning till att vi idag kan släppa en artist som Nathan och hans musik som är lite knepigare.
Du släpper själv på flera olika skivbolag. Tänker du annorlunda i ditt musikskapande beroende på vilket bolag du släpper på?- Inte alls. Jag tänker inte "Detta är en Kompakt-låt, detta är ett m-nus-spår". En vän till mig tyckte att låten Dirt Road and a Boat from Soundwave skulle passa Kompakt, och de gillade den. Till m-nus skickade jag kanske sex låtar, sedan valde Richie Hawtin Decompression. Jag ville ha Marionette som b-sida men så blev det ju inte. För Sub Static så visste jag att de gillade det jag spelade live så jag bad dem säga vad de ville ha så skulle jag göra om det för en skiva.
Är det fint med ett eget bolag som Wagon Repair som gör det möjligt för dig att ha bildomslag på skivorna?- Det är faktiskt min fru Frank som ha målat de två omslagen för mina släpp på Wagon Repair. Det känns bra, det är viktigt för mig att ha ett omslag som jag gillar.
Omslagen till de två singlarna är naivt målade och skiljer sig en del från sparsmakade raka linjer som ofta får pryda technoskivor. Om man ens bemödar sig att lägga tid och pengar på ett omslag vill säga. Allt är handtecknat för att därefter scannas in för omslagen. Det mörka konvolutet i svart och blått passar bra till stämningen som Marionette ger. Enligt Frank är figuren på omslaget det där monstret som lurar under din säng och bara väntar på att du ska somna. Omslaget på den lite kaosartade Return of the Zombie Bikers pryds av ett självporträtt av Frank och ett par röda läppar.
Är du intresserad av konst i övrigt?- Ja, mycket. Men jag är som sagt usel på namn. Jag kommer aldrig ihåg namnet på en konstnär eller en författare. Och jag är inte särskilt förtjust i datorbaserad konst. Det enda jag gillar där är det som görs för m-nus.
Det mest minimalistiska skivbolaget av alla.- Jag vet, men de verkar ha koll på vad de gör. Många andra verkar inte ha det.
Text Andreas Nilsson
