lördag, april 29, 2006

2:a m_nus-inlägget

Jag har länge sett minus som ett smått intellektuellt skivbolag som släpper teoretiskt förankrad musik. Förmodligen har det med Richie Hawtins snedlugg och den strama visuella designen att göra. Och ofta är det ju inget annat än riktigt bra sparsam techno. I och med släppet av deras andra samling, min2MAX, blir de dock finkulturella på allvar.

Skivan lanseras inte bara med en världsturné utan också med en konstutställning i Berlin. Raka linjer och låder hänger på väggarna när konstnären Matthew Hawtin får bestämma. Självklart var det knökfullt på vernissagen igår när minus tillsammans med CC Gallery langade ut gratis alkohol till technoeliten och konstkännare.


Matthew försöker i sitt arbete kombinera arkitektur, design och konst och visa på det repetitiva i elektronisk musik. Det fungerar sådär. Man väntar på något mer i verken som aldrig infinner sig. Se själv när Min2MAX släpps i slutet av maj. Samlingen kommer att säljas i en limiterad vinylutgåva som inkluderar ett tryck av Matthew Hawtin. Allt för att glädja samlare.

Andreas Nilsson

fredag, april 28, 2006

Gaykalendern


Att ha Tigas promotionkalender uppsatt känns ungefär lika straight som att ha en brandmanskalender uppe på väggen.

// Andreas Wendén

torsdag, april 27, 2006

1:a m_nus-inlägget


I senaste numret av alltid läsvärda tidningen de:bug finns det ett trevlig samtal mellan Magda och Troy Pierce. Magda verkar ha fötterna på jorden och vara en allmänt lugn tjej. Pierce verkar lite mer orolig och betänksam. Han retas av Magda för att vara pedantisk och berättar själv utförligt om hur han för ett tag sedan var tvungen att köpa ett par nya Levis-jeans. De gamla tappade formen och känslan efter en icke-kemtvätt.

Intressantast är det dock när Pierce berättar om hur skivbolagsbossen Richie Hawtin har åsikter om de andra artisternas musik på skivbolaget m_nus. Hawtin skickar sina vänner fram och tillbaka till studion för att finputsa sina nya låtar. Både Marc Houle och Troy Pierce har fått återvända till studion mer än en gång innan Hawtin varit nöjd. Senast blev Pierce ombedd att korta ner en, i sitt tycke, utomordentlig låt på 14 minuter till sex.

Men Pierce avslöjar också att han aldrig skulle våga säga emot Richie Hawtin om de skulle arbeta tillsammans i en studio. Magda menar att det är struntprat och då Pierce står på sig vill Magda byta samtalsämne. Det är en rolig och ärlig dialog. Skivbolag präglas visst alltid av någon viss sorts hierarki. Och kanske är det endast önsketänkande att producenter på mindre bolag skulle slippa känna av pressen från ovan.

Imorgon ställer Richie Hawtins bror Matthew ut på CC Gallery i Berlin. Vi ses där.

/Andreas Nilsson

måndag, april 24, 2006

B-unit på A4P


I lördags spelade Differents B-Unit, dvs Chris Beats & Adde 3000, skivor i samband med Tomas Anderssons livespelning på Art4pleasure. Tomas var en trevlig prick. Han verkade ha ett ganska schysst kneg vid sidan av technoproducerandet, han jobbar visst för Rtech som är ett företag som spelar in live och dj-set med dansartister för att sedan streama det till mobiltelefoner. Kvällen började faktiskt lite trevande, vid halvett tiden var det inte så mycket folk och vi trodde att det skulle bli lite halvtrist stämning, det hjälpte inte heller att dansgolvet nästan tömdes när vi spelade Jesper Dahlbäcks remix av Robyns "Crash and burn girl". Men på mindre än en halvtimme fylldes nästan hela stället med folk. Skumt. Tidigare på kvällen hade vi försökt bränna ner Solid groves remix på Hot Chips "Over and over" på cd men det funkade inte. Vi sparade istället låten på Chris mobil som sedan kopplades in till mixern. Ni läste det här först, Phonemixing is da shit! Tomas sa till oss innan han gick på att vi skulle säga till honom när vi ville att han skulle sluta, detta eftersom han kvällen innan hade spelat i nästan två timmar och det hade varit för länge, enligt han själv. Hans liveset var verkligen bomben och vi fick lite prestationsångest över att spela efter honom men vi körde ett Einmusikmedley som verkade gå hem hos folket. Skoj kväll!

lördag, april 22, 2006

sci fi-hiphop

Att hålla reda på rapparen MF Dooms alla släpp och samarbeten är sjukt jobbigt. Ibland blir jag mest trött av att se hans namn typ överallt, samtidigt som jag alltid är nyfiken på vad han har för sig. Senast hittade jag Doom tillsammans med Dabrye i en technobutik. Singeln ”Air” är släppt på bolaget Ghostly, kanske mer kända för sina technoartister som Matthew Dear, Lawrence och Daniel Wang. Dabrye gör mörk science fiction-hiphop och MF Doom rappar om en förlorad kromosom med sin säregna mörka röst. Lyssna och håll utkik efter Dabryes album ”Two/Three” som släpps i juni. Finfina gäster.

/Andreas Nilsson

onsdag, april 19, 2006

Tomas Andersson

Strandfest i Sverige innebär för det mesta fräscha solbrända människor som hämtade ur en Pripps Blå-reklam. Sittandes i sanden med någon sommarplåga som ljuder från kassettbandspelaren. Strandfest i Barcelona är oftast något helt annat. Exempelvis starka mojitos, droger, tysk techno, pakistanska ölförsäljare och ännu mer droger. Såsom Bpitch Controls-strandförfest under Sónar.

Det första som jag ser när jag kommer ner till festen är en något överförfriskad Trevor Jackson och hans skäggiga polare. På stranden dansar 300-400 människor till Sascha Funke. Efter ett tag dyker även Ellen Allien upp med sin pojkvän för att spela skivor.

Jag träffar efter lite letande Tomas Andersson som visar sig vara en lugn vänlig man i trettiofemplusåldern, boendes på Kungsholmen i Stockholm med sambo och barn.

Tomas Andersson har sedan 2003 gett ut skivor på just Bpitch Control. Hans låt Happy Happy har beskrivits som 2005 års Rex The Dog-låt och hans senaste tolva Washing Up verkar bli en ännu större hit.

– Efter att jag slutat gymnasiet och gjort lumpen hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Eftersom min pappa är advokat valde jag att flytta till Stockholm för att plugga juridik. Det gick väl egentligen inte så där jättebra. Två års studier tog för mig fyra år eftersom jag gick ut rätt mycket istället för studera. Bland annat arrangerade jag lite fester där vi mestadels spelade indiepop. När jag på en efterfest skadade foten bestämde jag mig för att för en gångs skull plugga inför en tenta. När jag sedan fick sämst resultat på den tentan valde jag att lägga ner mina juridikstudier. Dagen efter det var jag på en intervju för ett telemarketingjobb där jag sedan jobbade i åtta år tills de frågade om jag ville byta tjänst. Eftersom det skulle innebära mindre lön frågade jag istället om de kunde avskeda mig. Sedan dess har jag mest haft ströjobb.

Telemarketing i åtta år! Det låter jobbigt. Jag har själv prövat på det och det suger rätt rejält.

– Jo, det handlar rätt mycket om att sälja sin själ i den branschen. Att slå på datorn och göra musik blev därför ett sätt för mig att släppa lite på ångesten och stressen. Detta innebär att jag är väldigt egofixerad när det gäller musik. Jag gör musik för att själv må bra.

Hur gör du din musik?

– När började göra musik satt jag med en Amiga 500 som jag ändrade lite med billiga delar. Jag har alltid gjort min musik helt och hållet på datorn. Det är inte förrens ganska nyligen som till exempel skaffat ett midikeyboard till min dator. Oftast funkar det så att jag sitter i fem-sex timmar och gör en låt.

Hur är det med inspirationskällor. Lyssnar du mycket på ny musik?

– Jag lyssnar inte så mycket på ny musik. Självklart får jag alla släpp på BPitch och lyssnar på dem. Annars har Kraftwerk alltid varit en stor inspirationskälla. Jag kan även sätta på techno ifrån början 90-talet och bli inspirerad. LFOs debutalbum är fortfarande fantastiskt. Innan jag åkte ner hit till Barcelona fick jag en skiva med Human League som jag beställt ifrån Cdon. Det är en alternativ version av ett av deras album som deras producent gjorde. Den är helt fantastisk, ganska så utflippad egentligen.

Hur kom du i kontakt med Ellen Allien och BPitch Control?

– 2001 släppte jag albumet Hem ljuva hem som fick ganska bra kritik på ett engelskt skivbolag. Tyvärr så konkade skivbolaget efter ett tag. Tjejen som var ansvarig för mig på skivbolaget råkade en gång av misstag maila ut hela sin adressbok, däribland mailadressen till Ellen Allien. Självklart utnyttjade jag detta och mailade Ellen för att höra om de var intresserade av demos och det var de. 2003 gav jag ut min första tolva och sedan har det bara rullat på Jag är jättenöjd med BPitch Control. De är effektiva. Om man ringer till deras kontor så är det alltid någon som svarar. Jag tror att de är ganska nöjda med mig också. Min förra tolva är deras mest sålda hittills.

Har du ett album på gång? På BPitch hemsida verkar det lite som det.

– Tidigare i våras skickade jag material för ett helt album till BPitch. De tyckte det var bra men inte som albummaterial.

Hur då?

– Tja de tyckte det var för mycket glad dansmusik. De tyckte att det passade bättre som singelmusik. Och jag har inget emot det. Min musik har nog kort bästföredatum så mig passar det bättre att det kommer ut tolvor lite då och då. Där är Tiga förresten! Kanske du kan intervjua honom också?
Längre upp på stranden ser jag Kanadas mest androgyna DJ passera förbi. Tiga vinkar till Tomas som vinkar tillbaka. Tiga som remixat Tomas senaste singel Washing up. Om man har lite insyn i hur Tiga gör sin musik så vet man att Jesper Dahlbäck egentligen gör det mesta så man kan kanske säga att det är Jesper Dahlbäck som remixat Tomas?

Skulle du vilja slå igenom för en bredare publik som till exempel Rex The Dog?

– När jag gör musik så tänker jag inte i banorna att det skall bli en hit. Jag gör en låt ganska snabbt så jag funderar inte så mycket alls. Däremot är jag lite avundsjuk på Rex the Dog för att han fått remixa Depeche Modes Photographic. Det skulle jag velat göra.

Du har gjort en del remixer själv bland annat på DJ Hell. Finns det någon annan artist som du skulle vilja remixa?

– Tja, Kylie hade ju varit skoj.

/Andreas Wendén

Först publicerad på www.brus.nu juli 2005

Feiern



När den tyska dokumentärfilmen Feiern hade premiär i Berlin slöt 400 klubbare upp för att se om de själva var med på ett hörn. På hedersplats uppe på balkongen satt Ricardo Villalobos, Luciano, MyMy och andra technokändisar.

Filmen visar fest, dans, sena nätter, tidiga morgnar och en del drogtragik. Ett par utvalda ur scenen får prata om musiken, dansen och gemenskapen som kännetecknar en bra klubb. En dörrvakt säger: "Om alla människor hade upplevt ett år av klubbande och droger hade vi haft mindre krig i världen. Det spelar ingen roll om det handlar om att gå ut på Berghain eller Speicher… OK, kanske inte Speicher" och publiken jublar. Kanske har han en poäng?

Det handlar också om kärlek och sex. Söta historier om hur par träffas blandas med mer allvarliga. En man berättar om hur han ligger med okända män i Berghains omtalade darkrooms. Att inte använda kondom ökar spänningen.

När Carsten från MyMy talar om sitt heroinmissbruk är det allvar och publiken skrattar inte lika högt. Men en och annan kommentar om att heroin inte är dansdroger hörs dock.

Feiern får mig att vilja gå ut och dansa tills solen går upp men som dokumentär över en scen och subkultur ger den inte mycket. Eller som en person uttrycker det på deras hemsida: "Vi samlar lite vänner som gillar att festa, sedan får de dra lite galna drogstories och romantisera över klubbarna i Berlin". Ungefär. Det är inte särskilt originellt men underhållande. Den mest sansade personen i filmen är Ewan Pearson. Hans motto är bland annat att inte glömma att gå hem. Han säger också: "Jag spelar helst en sista låt i mina set, det är trist att bara spela och spela för de mest skadade människorna som aldrig vill gå hem. För de som inte bryr sig om jag står och slår ett par pinnar mot varandra istället". Publiken klappar trots att stora delar precis har blivit gjorda till åtlöje.
/Andreas Nilsson