Feiern

När den tyska dokumentärfilmen Feiern hade premiär i Berlin slöt 400 klubbare upp för att se om de själva var med på ett hörn. På hedersplats uppe på balkongen satt Ricardo Villalobos, Luciano, MyMy och andra technokändisar.

Filmen visar fest, dans, sena nätter, tidiga morgnar och en del drogtragik. Ett par utvalda ur scenen får prata om musiken, dansen och gemenskapen som kännetecknar en bra klubb. En dörrvakt säger: "Om alla människor hade upplevt ett år av klubbande och droger hade vi haft mindre krig i världen. Det spelar ingen roll om det handlar om att gå ut på Berghain eller Speicher… OK, kanske inte Speicher" och publiken jublar. Kanske har han en poäng?

Det handlar också om kärlek och sex. Söta historier om hur par träffas blandas med mer allvarliga. En man berättar om hur han ligger med okända män i Berghains omtalade darkrooms. Att inte använda kondom ökar spänningen.

När Carsten från MyMy talar om sitt heroinmissbruk är det allvar och publiken skrattar inte lika högt. Men en och annan kommentar om att heroin inte är dansdroger hörs dock.

Feiern får mig att vilja gå ut och dansa tills solen går upp men som dokumentär över en scen och subkultur ger den inte mycket. Eller som en person uttrycker det på deras hemsida: "Vi samlar lite vänner som gillar att festa, sedan får de dra lite galna drogstories och romantisera över klubbarna i Berlin". Ungefär. Det är inte särskilt originellt men underhållande. Den mest sansade personen i filmen är Ewan Pearson. Hans motto är bland annat att inte glömma att gå hem. Han säger också: "Jag spelar helst en sista låt i mina set, det är trist att bara spela och spela för de mest skadade människorna som aldrig vill gå hem. För de som inte bryr sig om jag står och slår ett par pinnar mot varandra istället". Publiken klappar trots att stora delar precis har blivit gjorda till åtlöje.
/Andreas Nilsson