Justus noch einmal...

Den här intervjun publicerades i Brus nr.1, 2004. På lördag spelar Justus Köhncke på The Rumble i Malmö. Därför slänger vi upp texten här också.

Justus Köhncke gör techno i ena stunden och schlager-pop i andra. När BRUS träffade honom i Berlin ville han mest prata om gränser mellan människor, saknaden av en enda identitet och att det mesta är ett spel för gallerierna. Vi ville tala om kärlek och tyska låttexter. Vi möttes på halva vägen.

Utsatt tid för intervjun var 23.00. Klockan 01.30 frågar tyska MTV snällt om de kan få göra sin intervju före mig. Jag har inte bråttom, problemet är mer att ingen har sett till Justus Köhncke. Klockan två hittar vi honom dock med några tjejer i en soffa. En försynt man i glasögon som har passerat tonåren för ett bra tag sedan dras iväg av MTV.

Justus Köhncke har gett mig huvudbry den senaste tiden. Jag har inte riktigt förstått mig på honom, tysken som ena dagen kan släppa den mest utsökta, smått monotona technon för att i nästa sekund framföra schlager-pop på tyska. Någon gång har jag tänkt att han endast driver med sina lyssnare.

Men är det något som hörs i Justus Köhnckes musik, och då framför allt i låtarna han sjunger i, så är det att han verkar vara en romantisk man. Han låter smått kär, småkåt och drömsk mest hela tiden. Och ibland lite olycklig. Som i titelspåret på hans album "Was Ist Musik?" där han sjunger om sitt förhållande till det trollbindande men samtidigt mycket märkliga fenomenet som musik faktiskt är. Dessa känslor som framkallas med hjälp av instrument och noter.

Är du en romantisk man?
- Mycket! Och det hoppas jag att jag visar i mina texter och min musik.

Vad är din definition av kärlek?
- Oh, fuck! Come on. Love is the ultimate goal och jag praktiserar det genom min musik.

Justus Köhncke är uppväxt med radion påslagen. Han spelade in alla topplistor som liten och tycker att den bästa längden för en radiolåt är 3 minuter och fyrtio sekunder. Eller ännu bättre: 2 minuter och fyrtio sekunder. Justus kärlek för klassiska pop-melodier är tydligt.

Vissa av dina låtar påminner ibland mycket om en hybrid mellan schlager-pop och techno. Speciellt schlager förknippas inte sällan med ironi, men samtidigt låter du väldigt ärlig och allvarlig i dina texter.
- Jag är aldrig ironisk, många tror det men det är jag inte, säger Justus Köhncke och verkar nästan lite förnärmad. Mina texter är mycket viktiga för mig och därför också menade för att tas på allvar.

Men om texterna är så viktiga för dig, varför sjunger du då på tyska? Ett språk som inte alltför många behärskar?
- Du var från Sverige, va? Ni brukar väl förstå tyska ganska bra? Jag sjunger på tyska för att jag tycker om språket, det har ett djup.

En låt som har förbryllat mig är "Weiche Zäune" [Mjuka staket]. Vad handlar den om?
- En vän till mig som är konstnär gjorde ett verk som bestod av ett staket i mjukt material. Det visade sig att vi hade samma syn på gränser mellan sociala klasser och andra hierarkier i samhället. Det ska inte finnas några gränser mellan människor anser jag. Det är det som "Weiche Zäune" handlar om. Jag har förresten spelat in en ny version av den låten för mitt nya album, en raggaversion.

Justus Köhnckes kommande album bär titeln "Doppelism" och beräknas släppas i december på skivbolaget Kompakt. Precis som på föregångaren "Was Ist Musik?" kommer det innehålla både techno för dansgolvet och pop för hemmet.
- Albumet kommer att förvåna många. Det kommer innehålla vissa rena poplåtar. En låt heter "Where are You?", bara titeln berättar ju att det är popmusik. Det är också detta som albumtiteln syftar på, det dubbla budskapet som vi alla spelar på. Jag släpper både dansant techno och låtar som går mer åt traditionell pop-musik. [Kompakt-bossen] Michael Mayer var en aning tveksam inför mitt förra album "Was Ist Musik?". Men han tog risken och det gick ju hem.

När Justus Köhncke framträder live är hans kollega Fred Heimermann med på scen. Samma man som bland annat spelar gitarr på 12“ "Zwei Photonen" som släpptes tidigare i år. Köhncke jämför live-konserter med rollspel och teater.
- Det är mycket show, med mycket performance och sång. Jag spelar en roll på scen, det är skådespeleri. Så fort jag kommer upp på scen så släpper jag loss, du kommer att få se det ikväll också trots att jag bara ska spela skivor.

När Justus Köhncke ställer sig bakom skivspelarna strax efter fyra på morgonen är det nästan tomt på dansgolvet framför honom. Kanske beror det på att Richie Hawtin spelar på annan plats i staden samma kväll. Köhncke verkar dock inte bry sig nämnvärt om det utan ser nöjd ut när han lägger på första skivan. Ett dj-set med Köhncke visar sig innehålla allt från disco via hiphop-samplingar till technon som Kompakt är känd för. Mixningen sker inte friktionsfritt. Men det berör inte 37-årige Justus där han står i kamouflagemönstrad jacka bakom skivspelarna och dansar och sjunger med i låtarna. När han avslutar sitt set med en låt av Erlend Øye står den norske upphovsmannen själv mitt på dansgolvet, med båda armarna rakt upp i luften, och sjunger oblygt med i sin egen text.

Nästa dag väcks jag klockan halv ett av ett SMS:
"Justus still crawls. Richie does what he always does – looking strange. Happy ending."

"Dobbelism" kom senare att heta "Dobbelleben". Justus Köhnckes bästa låt är fortfarande "Timecode".

Andreas Nilsson