Recycle or die

Nedanstående text i något annan form publicerades i Brus nr. 2, december 2004. På fredag sägs det att Luciano ska spela i Köpenhamn på Culture Box. Dock har han ställt in torsdagens spelning i Stockholm då han uppges ha ”gått in i väggen”. Spelning eller ej så lägger vi upp texten här med uppdaterad info längst ned.

Paul-Lincke-Ufer är en ganska trevlig gata längst med Landwehrkanal i Kreuzberg. Här ligger en av Europas mer kända skivbutiker för techno-nördar: Hardwax, och på samma bakgård även Lucianos studio som han delar med två andra producenter. Ovanför studion ligger en restaurang vars ägare inte är alltför nöjd med musikverksamheten. Men hyresvärden är på Lucianos sida och anser att Luciano sysslar med viktiga och kreativa saker – som att producera minimal techno och rulla spliff.

- Det är endast i Berlin det kan gå till så, säger Luciano och skrattar. I Santiago de Chile får du inte ens hyra en lägenhet om du säger att du är musiker, det är detsamma som att spela gitarr på gatan.

Är det stor skillnad på att vara verksam inom kreativa yrken i Berlin jämfört med i Santiago de Chile?

- Allt är så mycket enklare i Berlin. I alla fall om man arbetar med musik. Europa har en scen och intresserade medier. Chile har i för sig också en bra scen men allt är dyrt. I Berlin finns det helt andra möjligheter; det är billigt, alla har sin egen stil och allt är väldigt öppensinnigt.

Luciano föddes 1978 i Schweiz men flyttade i unga år till Chile med sin mor och syster. Han startade sitt första punkband när han var 14 år men kände sig emellanåt alltför beroende av de andra i bandet. En kassett med ett franskt punkband som använde sig av trummaskin istället för trummis öppnade ögonen för den elektroniska musiken och dess frihet.

- Jag sparkades ut från grundskolan och utan examen är det svårt att klara sig i Chile. Men jag har haft tur, jag har kunnat leva på min musik sedan jag var 17.

När han var runt 22 kände han dock att hans liv gick på tomgång och han, hans flickvän och deras dotter bestämde sig för att flytta till Schweiz och en liten by utanför Genève. För sex månader sedan gick flyttlasset, tillsammans med ännu en dotter, vidare till Berlin.

Vad tycker du om Berlins klubbscen?

- I Berlin dansar folk till helt galna saker, det är bra. Det är den stora skillnaden mot utomlands där folk ofta behöver en hit för att börja dansa, när de inte har en referens så dansar de inte.

På Lucianos debutalbum ”Blind Behaviour”, som släpptes tidigare i år under namnet Lucien ´N´ Luciano, samsas varma rytmer med emellanåt mer kall elektronisk musik. Att det även finns ett par vokala spår gör att man undrar om Luciano har börjat göra pop efter all minimalistisk techno som han är mer känd för. På skivan sjunger både han själv och inhyrda sångerskor.

- Jag spelade in ”Blind Behaviour” med hemmalyssning i tankarna, det är inget för klubbarna.

Känner du dig bekväm i rollen som sångare?

- Jag tycker om att skriva texter men har fortfarande svårt för att höra min egen röst. Det är därför som jag lägger på så mycket effekter. Det svåra med att be andra att sjunga är inte att hitta bra röster, mer att personen bakom ska ha något viktigt att säga.

Jag bryr mig inte om att kommentera Cassy Brittons refräng ”Yes, I´m new in town / would you like to show me round / would you like to get on down” från ”La Ondita”. Det är jättefint, javisst, men kanske inte det mest subtila budskapet.

Blandas du ofta ihop med reggae-artisten Luciano?

- Ja, det händer att folk kommer till mina spelningar i tron om att det är han och att de ska få höra reggae. Novamute vill att jag ska släppa en dancehall-mix eller liknande för att skapa än mer förvirring. Det vore ganska roligt, nu när jag tänker efter.

Du gör en hel del remixer.

- Jag får väldigt många förfrågningar och förra året sade jag ja till det mesta. Men nu säger jag nej för att satsa på min egen musik och kommande album. Jag gillar inte att göra musik under press som det ofta blir då man har en deadline att hålla och ett skivbolag som vakar över en.

N.E.R.D:s skivbolag kontaktade Luciano för en remix tidigare i år.

- Jag fick materialet och gjorde remixen men sade sedan nej. Det blev lite strul och sura miner men jag tyckte att det blev för mycket storbolags-tjafs för att vilja vara med. Och så ville jag inte ha med Lenny Kravitz gitarr.

Vi lyssnar på remixen på ”Maybe”, den är djup och slö och bra, även utan gitarr.

Jag har inte hört originalet.

- Det har inte jag heller, det har jag sällan innan jag börjar arbeta på en remix.

Luciano spelar även upp sitt senaste material för nästa Lucien ´N´ Luciano-album. Borta är hemmalyssnings-konceptet, nu är det dansorienterad djup musik och låtar som klockar in på mellan tio och tolv minuter.

- Det är sådant jag gillar att spela ute och detta är det första jag spelat in i Berlin.

Det låter metalliskt och med svävande klassiska synthar. Där bakom någonstans finns dock de varmare ljudmattorna som känns igen från debutalbumet. Det påminner om det som Luciano släpper på sitt egna bolag Cadenza. Vi sitter länge tysta och lyssnar, Luciano försvinner i sina tankar och stirrar in i sin datorskärm, jag tittar på familjefoton som hänger på väggarna.

Luciano bor nu återigen i Schweiz. Hans översvämmade studio i Berlin är en av anledningarna till flytten, familjen en annan. Rykten jag snappade upp under min senaste Berlinvistelse om flytten är inte värda att nämna. Om vi bortser från Lucianos dubbel-12” “No Model No Tool” så har jag inte sett till något nytt album, däremot ett flertal singlar sedan den här artikeln skrevs. Dancehall-remixen blev av, på Tim Wrights “Thirst”. Cadenza har fortsatt spotta ur sig kvalitetstechno. N.E.R.D.-remixen gavs senare ut anonymt i, den ofta mer intressanta än bra, serien For Disco Only. Lucianos musik är alltid värd att kolla in. Hans senaste släpp på Perlon, ”Fourges Et Sabres”, är ett halvtimmesmonster.

Andreas Nilsson