måndag, augusti 14, 2006

Mikkel Metal


När Mikkel Metal släpper musik på danska skivbolaget Echocord är det ofta långsam electronica med dubinfluenser. För tyska Kompakt har Mikkel istället gjort monoton, mörk musik som rör sig mot techno. Men på albumet ”Victimizer”, som släpptes i våras på Kompakt, smög sig även sång och gitarr in som gav popkänsla.

- Från början var det inte planerat att jag skulle sjunga men nu när det skulle bli ett album så kändes det bra. Jag har tidigare funderat på att arbeta med en vokalist men kom på att det var bättre att sjunga själv, säger Mikkel Metal när vi träffas i Berlin.

Trots att din musik skiljer sig åt beroende på vilket bolag du släpper på så har du valt att arbeta under samma namn. Hur kommer det sig?

- Jag har aldrig känt för att släppa under olika namn. Det är ju samma person som gör musiken. Och när jag spelar live smälter allt samman.

Någon frekvent besökare av raveklubbar har Mikkel Metal aldrig varit. Han verkar mer intresserad av att umgås med sin familj i sitt nyköpta hus utanför Köpenhamn och hans musik fungerar lika bra i hemmet som på dansgolvet.

- Jag har aldrig direkt lyssnat på techno. När Jeff Mills eller Robert Hood kom till Köpenhamn i mitten av 90-talet så jublade alla, utom jag.

Tycker du bättre om techno nuförtiden?

- I små doser, men jag är ingen riktig ”raver”. När jag spelar på raveklubb gör jag det på mina premisser.

Landskapet som målas upp i Mikkel Metals musik är ofta dunkelt, men samtidigt varmt. Han brukar bland annat jämföras med det legendariska skivbolaget Basic Channel från Tyskland.

- Det tog tid att hitta fram till den musik jag gör idag. Jag tycker det är fantastiskt att göra en låt och jag kan uttrycka något som jag inte kan framföra på annat sätt, säger Mikkel Metal frankt. Ibland kan det ta sex, åtta eller tio månader att göra en låt. Ibland säger det också bara plopp, men det är lite mer sällan.

Mikkel Metal spelar live på restaurang Metro i Malmö den 16:e augusti. Ulf Eriksson (Kontra-Musik) spelar skivor. Fri entré.

(Artikeln har tidigare publicerats i Sydsvenskan)

T & F: Andreas Nilsson